Imorgon fredag 14/10 består vår pre-work(out) av självförsvarsträning med Erik Lorinder som då kommer att lära oss grunderna i hur man ska tänka för att ta sig ur grepp och klara sig ur ett övergrepp. Vi ville passa på att ställa några frågor till honom i samband med detta och nedan kan du lära känna honom och hans tankar om självförsvar och varför det är viktigt att kunna.
Vem är du? 
Mitt namn är heter Erik Lorinder, jag är 43 år, gift med Sussi och vi har två söner;
Wilfred 10 år och Benjamin 6 år.
Vi bor i Österskär, strax norr om Stockholm.
Som 13-åring började jag träna jiujitsu. Min instruktör blev snabbt en mentor för mig och jag beslöt mig för att aldrig sluta träna. I år firar jag 30 år som jiujitsu-utövare. Jag har 5 Dan (femte graden av svart bälte), jag är medlem i Riksgraderingskommittén och är ordförande för Svenska Jiujitsuförbundet, SJF. Jag driver också Roslagens Jiujitsuklubb i Åkersberga.
Hur kom det sig att du valde just att arbeta med strategi och utbildning inom självförsvar?
På Polishögskolan, där jag sedan tidigare är utbildad, såg jag hur instruktörer och elever saknade grundläggande fysiologiska, etiska och ergonomiska förkunskaper. Det resulterade i att flera gjorde sig illa under träningarna, och att elever lärde sig utföranden som kunde utsätta dem själva eller andra för onödiga faror. Eleverna tog i för mycket, hade för dålig balans och rörde sig för lite samtidigt som instruktörerna underlät att vägleda utifrån dessa viktiga aspekter. På grund av påstådd tidsbrist var undervisningen i huvudsak inriktad på att förmedla lösryckta tekniker istället för att härleda dem till övergripande principer om humant och effektivt utövande.
Vad är den vanligaste fördomen kring självförsvarshantering?
Det vanligaste missförståndet är att självförsvar måste göra ont på angriparen för att var effektivt. Den typen av inställning kan vara farlig på flera sätt men främst för att smärta och skada många gånger eskalerar en konflikt i stället för att lugna ner den. Dessutom är smärtunderbyggda tekniker overksamma på personer som har en hög smärttröskel eller som inte alls känner smärta p.g.a. drogpåverkan, chock eller ilska.
Motvåld ska vi använda för att vi måste, inte för att det är det enda vi kan.
Vem behöver kunna självförsvar?
Alla. Men jag vill utifrån denna allmänna aspekt kalla det för självskydd. Självskydd är ett bredare begrepp som innefattar alltifrån vardaglig belastningsergonomi till skydd undan överhängande eller pågående dödligt våld.
För att skala ner perspektiven lite kan vi jämföra livet i stort med hur vi för oss i trafiken. I trafiken har vi tydliga regler samtidigt som vi genom selektiv varseblivning framför vårt fordon så smidigt som möjligt, i samklang med övriga trafikanter. Vi håller avstånd för att hinna reagera, vi bedömer och värderar våra risker, vi prioriterar och agrar i syfte att undvika att hamna i diket, köra på saker och andra trafikanter eller att själva bli påkörda. Om något oförutsett händer är vi avspända och tränande att klara en undanmanöver med förhoppning om att orsaka minsta möjliga skada.
Om alla tränar ett självskydd som är stadigt underbyggd av starka etiska värderingar om alla människors rätt att skyddas undan våld, får vi ett samhälle som utvecklas i en sund riktning. Jag tar kraftigt avstånd ifrån självförsvarsformer som jag uppfattar som förråande eller våldsförhärligande. Jag är emot metoder som innebär att man slår ner våld med mer våld. Nödvärn ska vara i proportion till angreppets art och det man försöker skydda. Lagen ger oss faktiskt utrymme till att i stundens hetta ta i mer än vad som krävs så länge det inte är uppenbart oförsvarligt. Tyvärr tummar många självförsvarsskolor på dessa ramar och utbildar i ett övervåld som tangerar eller till och med går över gränsen för vad som är uppenbart för mycket. En vanlig fråga är vad man får göra och inte får göra. Ett generellt svar finns inte utan det är alltid beroende på omständigheterna i den specifika situation. Ambitionen måste vara att stävja våldet, inte att tillintetgöra människan bakom det. Vi ska akta oss för att odla hämndbegär och en ”skyll-dig-själv-attityd”. Det är inte utifrån den grunden jag vill att samhället ska formas. Det enda sättet att minska våldet är att använda mindre våld.
Varför är det viktigt att kunna?
Med grunder i självskydd kan många förslitningsskador undvikas, många onödiga ”kollisioner” med medmänniskor undvikas, man kan komma ur ett överhängande angrepp och man kan använda ett nödvärn som rymmer inom Svensk lagstiftnings ramar.
Under den mörka årstiden kan man lätt som privatperson känna sig otrygg på väg hem från bussar, tunnelbanor eller genom buskage. Vad är ditt råd i sådana situationer? Finns det några enkla strategier?
Det absolut viktigaste är att lita på magkänslan. Många människor måste dessutom lära sig att lyssna på magkänslan. Det handlar om integritet; att sätta gränser, principer och riktlinjer för sig själv. I ett samhälle är de flesta människor på väg någonstans eller sysselsatta med något. De följer naturliga mönster för normala beteenden. De gånger vi uppfattar att ett beteende skiljer sig från normen, att de inte är på väg någonstans eller håller på med något som vi uppfattar som normalt, kan det var värt att dra öronen åt sig. Att målmedvetet gå över till andra sidan gatan eller välja en helt annan väg istället för att gå igenom en grupp människor, kan vara klokt. Det skapar ett avstånd till eventuell angripare vilket ger dig tid att hinna reagera och ta dig från platsen. Känns det olustigt av någon anledning att hänga med in i en bil som påstås ska åka till en efterfest med okända människor, så kan det vara av värde att lita på magkänslan. En annan strategi är att hålla ut ifrån väggar, husknutar, buskage och liknande. Det ger också tid och handlingsutrymme. Om det finns möjlighet att gå tillsammans med någon så är det att föredra.
En betydande strategi är syna sig själv i sömmarna för vad man själv utstrålar. Våldsverkare söker också personer vars beteende skiljer sig från normen. Det finns en teori som heter pygmalioneffekten. Den handlar om självuppfyllande profetior. Innebörden i detta sammanhang är att man blir antastad bara för att man är rädd att bli antastad. Orsaken är att man utstrålar signaler som skiljer sig från normen, vilka angriparen uppfattar som att man är ett lovligt byte. Det finns människor som glider igenom livet utan att någonsin blivit antastade eller angripna. Samtidigt finns det personer som blir angripna gång på gång. Det som kan skilja dem åt är olika grader av riskmedvetenhet och mental närvaro men också kroppshållning och attityd. Kontentan av resonemanget är att utstråla att man tillhör ett tryggt socialt sammanhang, försöka uppträda så normalt/mail stream som möjligt och att undvika att gå ensam.
Vad önskar du att alla visste, gällande självförsvar?
Att den verkliga styrkan sitter i minsta möjliga kraft.
Bästa hälsningar,
Erik Lorinder